Ett liv i Herrens hand

Det finns något som griper tag i mötet med människor som Henrik Markgren, människor som lagt sina liv i Guds händer och som följer dit Han leder. Redan i vårt första telefonsamtal blev jag berörd. En tacksamhet inföll sig, för vad Jesus har gjort och fortfarande gör genom Henrik.

Text och bild: Sofie Siverman

Henrik är pensionär sedan länge, men hans kallelse är fullt aktiv. I Strömsbruk i Hälsingland finns ett asylboende och Svenska kyrkans diakoni och Röda korset har ett nära samarbete för att stödja de nyanlända. Henrik engagerar sig stort, inte minst genom de bibelstudium som han håller i, i regel, varje vecka. I december fyller han 90, men det är inget som märks, inte utåt sett i alla fall.
– Ibland känner jag mig trött och funderar på att dra ner på engagemanget, men när jag åker hem från våra träffar känner jag mig styrkt och glad.
Så han fortsätter så länge orken och hälsan tillåter.

Henrik bor i ett stort Hälsingehus i Harmånger, ett 1800-talshus som han flyttade och byggde om när han och Gunhild gifte sig i mitten av 50-talet. Atmosfären är välkomnande och hjärtlig. Vårt samtal börjar vid köksbordet, i gemenskap med hans två inneboende, ett par från Albanien. De flyttade in på prov och nu har de bott där i ett och ett halvt år.

Henrik har ett stort hjärta och engagemang för de nyanlända i bygden. Kontakten med invandrarna började för sju år sedan, i samband med att det flyttade eritreaner till Harmånger.
– Jag hade ett speciellt intresse för dem, eftersom min moster Vilma var missionär i Eritrea när jag var liten.
Eritreanerna började komma på gudstjänste

rna och efter ett tag kom även människor från andra länder. Numera är de flesta gudstjänstdeltagarna invandrare. Från början arrangerades ekumeniska ungdomskvällar. Undan för undan ville deltagarna ha mer undervisning, vilket ledde till att bibelstudiekvällarna startades.
– Jag är pensionär och har förmånen att kunna undervisa nästan varje vecka, säger Henrik.
Frukten av arbetet är att många kommer till tro, konverterar och döps.
– Tyvärr har våra bygder avlövats i andlig mening, förhoppningsvis är den stora mängden invandrare en del av Guds sätt att förändra situationen, säger Henrik.

Henrik har många favoritbibelord. Ett av dem är Joh 5:17 ”Min Fader verkar ännu alltjämt; så verkar ock jag.” (1917 års översättning).
– Det ska bli intressant att se hur Gud ska svara på alla böner som människor bett.

Henrik har verkligen lagt sitt liv i Guds händer. Det gjorde han redan som sjuåring. Hans liv tog då en oväntad och tuff vändning när hans far hastigt gick bort. För att underlätta för modern, som hade sju andra barn och fyra styvbarn att ta hand om, fick Henrik flytta till sin mormor och morbror och arbeta som lilldräng. Det blev ett ganska hårt liv för den lilla pojken, med en morbror som ansåg att barn skulle göra rätt för sig. Det var mycket bestämmelser på gården, men ändå mycket kärlek och vänlighet.
– Livet blev en balans mellan skolan och allt som skulle göras på gården. Mitt sätt att klara mig var att vara duktig.
I samband med detta kom överlåtelsen.
– Jag minns att jag låg i en gustaviansk säng, det blåste så fönstren skallrade. Där fick jag en oerhört stark känsla: ”Antingen är jag ensam och helt överlämnad till mig själv eller så finns en gud som bryr sig om mig”. Då kände jag att jag inte var ensam. En stark förtröstan och tillit till Gud växte fram. Det var egentligen ganska oreflekterat, det fanns bara en visshet.

Henrik illustrerar överlåtelsen med en liknelse om livet som ett hav.
– Tänk dig att du står vid ett stort hav som du ska ta dig över, men du vet inte hur. Så kommer Jesus med en båt och du får stiga i den. Jag kände ”jag vill kliva i Din båt”. Jag har aldrig haft någon känsla av att vilja byta båt.
Henrik drar parallellen med Abraham i Bibeln.
– Det finns inga garantier när vi går in i kallelsen. Den enda garanti vi har är Jesus.

Hastigt reser sig Henrik från soffan där vi nu sitter och sätter sig vid pianot. Det är som att han inte kan låta bli, tacksamheten till Jesus är för stor för att hålla lovsången inne. Med innerlig kärlek spelar han Sören Janssons ”Glad att få leva”. Från sitt hjärta till Jesus hjärta. Och det märks att sången betyder mycket. Henrik berättar att han spelar och sjunger varje kväll och även ofta när han kör bil. Detta samtalsämne får honom att minnas sin sommar på Cambridge i England 1974.
– Jag var väldigt sliten så jag tog tjänstledigt och reste iväg. Efter två månader kände jag mig helt urblåst – ensam och övergiven. Jag tänkte på min fru och mina barn och om jag skulle fortsätta mitt arbete.
Henrik låg och frös i sin säng och hade stark dödsångest.
– Jag kände ingen puls. Jag steg upp för att skriva några rader till familjen men jag fick inte ner ett enda ord. Det var fruktansvärt eländigt. Plötsligt hörde jag hur någon viskade: ”Du kan ju en sång – sjung den”.
Sången som kom för honom var nummer 424 i Sions toner ”Jag kastade allt på Jesus”. Så Henrik sjöng och kunde då kasta allt, både oron över kallelsen och över familjen på Jesus.
– Då fick jag klart vad tro är. Allt blev fullständigt förändrat. Jag tänkte att om du inte fått gåvan att tro att han tagit hand om detta, så har det inte skett någon förändring. Som Olof Edsinger skriver ”Tro stavas förtröstan”.

Henriks mormor och morbror var båda kristna och de hade ofta predikanter på besök när han var liten. Då och då kom brev från hans moster i Eritrea.
– Jag blev tidigt, när jag var runt tio år, övertygad om att jag skulle bli predikant eller missionär. Genom min mosters brev väcktes ett stort intresse för missionen, jag ville resa iväg.

I samma tid kom väckelsen till hembyn i Västerbotten, det anordnades stora juniorläger och gudstjänstserierna avlöste varandra. Detta ledde till att många kom till tro och flera kände en kallelse att studera vid Hagabergs folkhögskola och på Johannelunds teologiska institut. Så även Henrik.
– Det var ett stort steg för mig att vidareutbilda mig. Därför fick jag kallelsen att övervinna alla hinder, särskild de ekonomiska, och komma iväg till utbildningen.

Henrik kom till bibelinstitutet på Hagaberg och sedan till Stockholm för att utbilda sig till predikant på Johannelund. I slutet av utbildningen kom Per Bergström, distriktsföreståndaren i Hälsingland, till skolans rektor, Nils Österholm.
– ”Nu ska jag ha en av de utgående predikanterna och han ska kunna spela orgel! sade han bestämt”. Det var en av anledningarna till att jag blev hälsing.

Året var 1951 och Henrik var luspank och levde mycket primitivt. Han bestämde sig ändå att han under alla omständigheter skulle stanna minst fem år. I Harmånger träffade han distriktssköterskan Gunhild, de fattade tycke och 1956 gifte de sig. Genom Gunhild förändrades situationen på mer än ett sätt för Henrik.
– Genom henne fick jag en helt annan beröringsyta i bygden. Hon var känd och väldigt omtyckt.

Under Henriks första tio år i tjänst kände han ett stort stöd från på EFS ledare. Särskilt Emil Westman och Knut Björk. Han upplevde att de hade stor omsorg om de nya predikanterna. Missionssekreteraren Johan Hagner hade han lärt känna på Johannelund.
– Jag minns att vi skulle ha påskmöte 1953, en traditionell högtid. Men den här gången ville vi ha någon från Stockholm.
Johan Hagners namn kom upp, men det fanns tvivel i planeringsgruppen på att han skulle ha tid. ”Är det någon idé, han kommer bara åka till Helsingborg eller Skellefteå” menade de. Men responsen blev oväntad:
– ”Jag lovar att komma!” sa Johan. Och det blev ett sprängfyllt möte, det kom mycket människor från andra samfund, berättar Henrik. Han återkom året efter.

Efter tio år i Harmånger hade Henrik och Gunhild hunnit bygga hus och få fyra barn. Då kom kallelsen till Kristianstad. Så de hyrde ut huset i Harmånger och flyttade söderut. De blev kvar i sex år. Henrik ser tillbaka på tiden med. Det tog
– Det tog lite tid att lära känna skåningarna, men de är väldigt men de är väldigt trofasta och jag har fortfarande kontakt med flera personer från den tiden.
Deras femte och yngsta barn föddes under den tiden.

1967 firade EFS i Hälsingland 100 år. Henrik blev inbjuden till jubileet och fick efter någon månad en kallelse tillbaka till Hälsingland. Gunhild fick tillbaka sin gamla tjänst och Henrik fokuserade stort på verksamhet för barn och unga. En betydelsefull sida av Henriks arbete var lägerverksamheten, främst på EFS-gårdarna Brogården och Skytesvallen.
– Det har betytt mycket för många, vad jag förstår. Flera av dem som var med på våra läger blev och är aktiva och verksamma i Guds rikes tjänst.

Men hur blev det då med missionärsuppdraget? Henriks längtan till missionsfältet fanns kvar sedan barndomen och 1978 gjorde han sin första Tanzania-resa av fyra. Henrik berättar att under en av resorna fick de följa med EFS missionär Rut Abrahamsson runt i området kring Iringa, med bland möte med landshövdingen. Med i resesällskapet fanns en svensk psykolog som var kritisk till missionärer.
– När vi skulle besöka olika byar under några dagar sade hon: ”Vi har en fin resa men vi får se allt via missionärers ögon. Vi vill se en by som inte är påverkad av missionärer.” Varpå landshövdingen svarade: ”Min ärade dam, jag är själv muslim, men det finns inte någon by som inte är påverkad av missionen och som kan ta emot en sådan nobel dam.” Hon fick ändå besöka en muslimsk by och när hon kom tillbaka var hon helt chockerad. Hon hade fått bo hos en familj där mannen hade tre fruar vilka han misshandlade. Efter detta fick hon en helt annan attityd till missionärerna.

Efter 14 år i Hälsingland kom så en kallelse till Västjämtland och Hållandsgården som föreståndare.
– Det var fem tuffa men fina år, som framför allt gav många vänner från hela vårt land. Jag hade tänkt stanna till pensionen, men Gunhild sa ”om du stannar till du blir pensionär, blir du aldrig pensionär”.
Så de flyttade hem till Harmånger igen. Henrik sista tjänst var som EFS-präst i Härnösand tills han gick i pension 1992. Det var fem år som han ser tillbaka på med mycket stor glädje.

För ungefär tio år sedan avled Gunhild, de hade då varit gifta i 52 år.
– Jag möter många människor som delar sina minnen av henne. Hon hade ett lugn. Det kunde vara kaotiskt i ett rum, men när hon kom in blev det snart helt lugnt igen.

Henriks omsorg om människor har lett till att arbetet med invandrarna innebär mer än bara bibelstudium.
– De får även hjälp med andra frågor. Det är ofta komplicerade förhandlingar med Migrationsverket. Vi skriver yttranden och redogör för hur de kommit in i kyrkan. Jag har vänner som blivit utvisade och sedan fått ansökan om verkställighetshinder beviljad och till slut permanent uppehållstillstånd.

En familj hade blivit väldigt illa behandlade av migrationsverket och kom till migrationsdomstolen. De ansökte då om verkställighetshinder. Det blev då en ny prövning och utvisningen togs tillbaka.

Henrik förklarar att de är väldigt noga med att redogöra för skillnaden mellan att få stanna i Sverige och att vara kristen.
– Vi berättar för dem att de inte kan bli kristna för att välja en lämplig religion. Ofta får vi responsen ”Oberoende på vad som händer har vi funnit Jesus och det håller. Det kommer vi alltid bekänna”.

Och många är angelägna att få döpas när de förstår vad den kristna tron är.
– Jag var med om en härlig upplevelse här i mitt vardagsrum. En kvinna från Irak och hennes dotter på tre, fyra år kom på veckomässan i Strömsbruk. Hon kunde varken svenska eller engelska, men vi fick tag på en tolk i Iggesund och stämde träff. Han var muslim men lovade att inte fördärva budskapet.
Kvinnan hade frågat Henrik hur det går till att bli kristen och han förklarade att det är Jesus som erbjuder, det är inte vi som väljer Jesus.
– Så jag bad för kvinnan och tolken översatte. Helt plötsligt hoppade hon rakt upp och utropade ”Nu vet jag vad det är att vara kristen. Nu vet jag att Gud bor här!” pekande på sitt hjärta.
Kvinnan fick kontakt med Annahita Parsan i Hammarbykyrkan i Stockholm och döptes där.

Kontakten med invandrarna betyder mycket för Henrik.
– Rytmen med mina vänner betyder mycket för mig själv. Jag behöver stimulans genom att arbeta med bibelordet. Vi diskuterar berättelserna mycket.
De har mellan 8 och 15 deltagare varje vecka och de håller till i en gammal Konsum-butik som kyrkan gjort om till café. De nyanlända är också flitiga gudstjänstbesökare.
– Kyrkkaffet har en stor betydelse, där kan invandrarna få lära känna andra och få stöd och hjälp för sitt sociala liv.

Nu reser sig Henrik ännu en gång från soffan. Han tar fram en bok om Bibelns tillkomst som tills nyligen stått i bokhyllan i 50 år och samlat damm.
– Varför har jag inte läst den här på 50 år? undrar han. Tid för läsning är ett av pensionärslivets privilegier, det är ett alternativ till att lösa korsord.
Henrik har även upptäckt dikten och lär sig gärna både bibelord och dikter utantill. Henrik medverkar gärna vid olika tillfällen genom att läsa dikter.
– Jag läser för att hålla mig frisk. Det tränar hjärnan. Det är skönt att lära sig monumentala stycken i Bibeln.
– Jag känner mig väldigt privilegierad. Jag har hälsan kvar, jag är tacksam för min familj. Många gånger i livet tänker man på vad man måste göra. Nu kan jag tänka att ”i dag vill jag inte göra något”. Men om Gud sänder något i min väg så gör jag ju det.

Under många år har inte EFS haft någon anställd i Hälsingland.
– När Hans Lindholm slutade i Lötenkyrkan i Uppsala frågade EFS Hälsingeråd om han kunde ta över sammanhållningen i Hälsingland.
Distriktsstyrelsen i EFS Mittsverige tog då beslut om att sponsra Hans tjänst och under hösten 2017 är han anställd på 25 procent som distriktspräst.
– Men jag är med litegrann, säger Henrik, jag kan inte hålla mig borta.
Vad gäller EFS medlemstappet säger Henrik såhär:
– Man kan bli modstulen när man tittar på medlemsminskningen år efter år. Men den är naturlig. Det var en stor väckelse på 20-talet och nästan alla var i 20, 25-årsåldern. Det är de som har burit verksamheten.

– Jag tänker att det inte finns någon annan lösning är att lämna det i Guds händer. Gud kan ha något i beredskap men vi har ingen aning förrän det händer. Jag återkommer hela tiden till Joh 5 ”Min Fader verkar ännu alltjämt…”

Det är märkbart att Henrik Markgren lever i ständig tacksamhet till Jesus, för sitt liv, för hälsan och inte minst sin familj. Han och Gunhild fick fem barn. Nu har familjen utökats till 12 barnbarn och 2 barnbarnsbarn. Henrik strålar när han talar om dem – och kärleken är ömsesidig.
– Ett av mina barnbarn sade en gång ”Farfar, du måste sporta mycket så du blir 100 år”, berättar han med ett stort leende på läpparna.

Ofta så ses Henrik och familjen på ett torp i Delsbo.
– Jag känner en stor tacksamhet, jag ser hur Gud tar hand om oss även om vi inte pratar om tro så mycket. Det kan ofta vara bättre att tala med Gud om människor än att tala med människor om Gud. Men det viktiga är att vara tydlig med sin tro.

Ett annat av Henriks favoritbibelord är från Romarbrevet 8: ”Ni har inte fått en ande som gör er till slavar så att ni måste leva i fruktan igen; ni har fått en ande som ger söners rätt så att vi kan ropa: ”Abba! Fader!” … På samma sätt är det när Anden stöder oss i vår svaghet. Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord …”

– Det är alldeles fantastiskt! Guds Ande tar hand om vår längtan. Han tolkar! säger Henrik med stor entusiasm och fortsätter: Jag kan inte tänka mig något som jag bett om, som Gud brytt sig om på något sätt inte.

Mötet med Henrik har satt sina spår, han är för mig en stor förebild. På min fråga om vad det är som driver honom svarar han att han aldrig tänkt på det ”Det har bara blivit så” är hans svar. Men för mig är det tydligt, han lever i ständig förtröstan och tacksamhet till Jesus. Det började med en överlåtelse i sju års ålder och har sedan dess gått som en röd tråd genom hela hans 90-åriga liv.

Och jag tänker att det är detta som bär vårt land och vår rörelse, dessa människor i storstad och glesbygd som ber och tjänar. Och nog behöver vi ännu mer överlåtelse, förtröstan och tacksamhet. Gör er inga bekymmer, säger Jesus till oss varje dag. Vi har fått en ande som ger söners rätt.